Flickan & Fårfiolen

Det är lite oroväckande/smickrande att det börjat komma in telefonsamtal från gubbar 80+ som önskar få börja gå hos mig på Vårdcentralen, trots att de aldrig träffat mig tidigare.

Jag hoppas bara att alla inte vill ha sin prostata kontrollerad.

 

 

 

 

 

Jag säger bara det. Satte mig med läkemedelsboken idag och stirrade på vilka FEV1% de olika KOL-stadierna hade. Nu hoppas jag bara att det kommer en sån fråga. Det är nämligen lite svårt att plugga till. Eftersom det är frågor från HELA LÄKARUTBILDNINGEN som kan komma på tentan.

 

Men tur att jag iaf inte har någon press på att jag måste klara skiten på första försöket. ....Eller vänta, jo det är visst så, eftersom mitt vik på Örsundsbro VC baseras på att jag har min legitimation direkt. FML.

 

Jag arbetar med en takt som gör att jag redan håller på att tappa kontrollen. En AT-läkare ska egentligen ha ca 17 pat/vecka som arbetsbelastning för att vi ska ha tid att läsa på, fråga äldre kollegor och känna att vi hinner tänka till. Jag räknade efter och såg att jag haft 47 patienter (!) samt ca 10 telefonuppföljningar förra veckan. 

 

Jag drunknar i uppföljningar som jag inte hinner med, har 9,5h i övertid och grät 1h igår efter jobbet för att jag snäst av en patient som pratade lite för mycket om sina sociala problem igår när jag redan var försenad, jag hade 30 patienter i signeringskorgen som väntade på att jag skulle ringa och meddela provsvar och vidare utredning som jag inte hann ringa. Tar med mig jobbet hem och funderar om det är en cancer som ligger dold i signeringskorgen som jag nu fördröjer diagnosen på. Känner mig otillräcklig för att jag inte orkar med trycket trots att alla i personalen säger att "jag är så duktig". Om jag säger ifrån att jag inte hinner, att jag inte kan klämma in en extra patient och skippa kaffet, kanske de inte tycker det längre. Bokar därefter in en av personalen på en mottagningstid som egentligen inte finns för att hon undrar om jag inte har någon tidigare tid än om 3 veckor i min fullbokade tidbok, för att vara snäll. Alltid så jävla snäll. Så snäll att jag snäst av en patient som kanske inte fått lätta hjärtat för någon på länge, bara för att jag själv inte sagt ifrån mig den orimliga arbetsbelastningen.

 

Efter tårar i ögonvrån på handledarmötet idag går min handledare till schemaläggaren med framtida krav för att jag ska orka. Fast det fullbokade schemat de närmsta veckorna är inte så mycket att göra åt.

 

Jag ringer på eftermiddagen (läs: efter arbetstid) upp en patient jag träffat veckan före för att följa upp och ge svar. Tror att hon ska vara arg att jag inte ringt tidigare, eller att jag missat något. Men hon avslutar stället med att tacka mig och säger att hon aldrig träffat en läkare som mig förut under hela sitt liv. Och att jag bara skulle veta det. Jag tackar med darrande röst och torkar bort en glädjetår ur ögonvrån.

Idag hade jag mitt första pass som akutläkare på VC. Tanken är att jag ska få 30 min per patient (dvs 5 patienter på ett pass), 30 min kafferast och en backup om det skiter sig.

Mitt antal patientbesök landade på 8st + 2 st telefonrådgivningar. Inget av dem var något enkelt som halsfluss eller urinvägsinfektion, utan typ "successiv andfåddhet" "diffus hjärtklappning" och "oklar buksmärta". Sånt man lätt klarar av på 15 min som AT-läkare.

NOT.

Hejdå kafferast. Hejdå lunch. Hej huvudvärk.

AT-tjänsten flyter på i sin lugna mak enligt de förbestämda blocken jag måste utföra, då det plötsligt slår mig att jag (förhoppningsvis om AT-tentan går vägen) är leg.läk i februari -13!

 

Så nu måste jag plötsligt komma på vad jag vill bli, söka ett jobb, få ett jobb, veta var vi ska bosätta oss, skaffa boende i ny stad, trivas på det nya sjukhuset/vårdcentralen, trivas och hitta kompisar i en ny stad. Och allt detta ska klaffa i form av någon slags smidig överföring. FML.

 

Kul att jag inte ens vet säkert vilken läkarinriktning jag dras mest åt längre, att jag suger på att skriva personliga brev, att jag inte alls har någon uppfattning om andra städer och deras beboelighet, att jag är ute ur alla bostadsköer jag nånsin stått i för att jag glömt att logga in 1ggr/år.

 

För enkelhetens skull radar jag upp alla specialiteter jag skulle kunna tänka mig:

..Och städer som är möjliga för oss (iaf tillfälligt framöver):

Nog för att det är surt när en patient uteblir från besöket utan att meddela detta, när man ägnat senaste halvtimmen åt att läsa på och fundera hur man kan hjälpa på bästa sätt.

Men å andra sidan kan man ju då ta den timmen till självstudier. I solen. Med en kopp kaffe.

Jag anmälde mig som sjukvårdare på Peace & Love. Fick schemalagt fredag och lördag natt. Alltså bajsmackan. En kväll av kräks och misär, men mitt i allt elände ändå mycket skoj och tacksamma ungdomar (när de väl vaknar till).

Jag vaknade kl 15, så nu ska jag bara ruska mig till liv och in till Borlänge och på't igen. Håll er i skinnet ungdomar - Tant doktor Kristin är i tjänst ikväll!

Jag fastnar precis i steget, känner en gamlingshand på kinden som försöker klappa. Fastnar i ett tillstånd mellan krama-eller smeka tillbaka-eller springa därifrån, som bara stela svenskar kan göra.

Det slutar med att jag säger "Tack" och springer skyndsamt därifrån.

Igår glömde en patient vad jag hade presenterat mig med för namn,

så hon frågade systrarna om hon skulle kunna få prata med "den där söta doktorn" igen.

♥

Det är ingen vacker syn som nu sitter vid köksbordet.

Jag: "Åh nej!! Stackars kotten!"

Min handledare och patienten: "....eh."

Jag: "Alltså. Jag menade igelkotten. Fast det var en ekorre. Ja." *hysteriskt skratt*

Man vet att man har jobbar för mycket och för stressigt på akuten i några dagar när man vaknar med ett skrik, kollar på klockan som är 12 och känner sin spänningshuvudvärk gnaga i pannan.

En dusch, en långfrukost, hemmapyssel och lite musik senare i min OnePiece börjar jag bli människa igen.