Den berömda väggen

Jag arbetar med en takt som gör att jag redan håller på att tappa kontrollen. En AT-läkare ska egentligen ha ca 17 pat/vecka som arbetsbelastning för att vi ska ha tid att läsa på, fråga äldre kollegor och känna att vi hinner tänka till. Jag räknade efter och såg att jag haft 47 patienter (!) samt ca 10 telefonuppföljningar förra veckan. 
 
Jag drunknar i uppföljningar som jag inte hinner med, har 9,5h i övertid och grät 1h igår efter jobbet för att jag snäst av en patient som pratade lite för mycket om sina sociala problem igår när jag redan var försenad, jag hade 30 patienter i signeringskorgen som väntade på att jag skulle ringa och meddela provsvar och vidare utredning som jag inte hann ringa. Tar med mig jobbet hem och funderar om det är en cancer som ligger dold i signeringskorgen som jag nu fördröjer diagnosen på. Känner mig otillräcklig för att jag inte orkar med trycket trots att alla i personalen säger att "jag är så duktig". Om jag säger ifrån att jag inte hinner, att jag inte kan klämma in en extra patient och skippa kaffet, kanske de inte tycker det längre. Bokar därefter in en av personalen på en mottagningstid som egentligen inte finns för att hon undrar om jag inte har någon tidigare tid än om 3 veckor i min fullbokade tidbok, för att vara snäll. Alltid så jävla snäll. Så snäll att jag snäst av en patient som kanske inte fått lätta hjärtat för någon på länge, bara för att jag själv inte sagt ifrån mig den orimliga arbetsbelastningen.
 
Efter tårar i ögonvrån på handledarmötet idag går min handledare till schemaläggaren med framtida krav för att jag ska orka. Fast det fullbokade schemat de närmsta veckorna är inte så mycket att göra åt.
 
Jag ringer på eftermiddagen (läs: efter arbetstid) upp en patient jag träffat veckan före för att följa upp och ge svar. Tror att hon ska vara arg att jag inte ringt tidigare, eller att jag missat något. Men hon avslutar stället med att tacka mig och säger att hon aldrig träffat en läkare som mig förut under hela sitt liv. Och att jag bara skulle veta det. Jag tackar med darrande röst och torkar bort en glädjetår ur ögonvrån.
2012-09-12 @ 22:55:30 The life som läkare Permalink

Kommentarer
Postat av: LOÖ

Du måste se till att få en rimlig arbetsbörda för att du inte ska gå in i väggen och sedan få svårt att komma tillbaks till din fulla kapacitet.
Tänk vad bra att kunna följa upp och framförallt kunna tänka efter vilken diagnos patienten ska ha och vara säker på det (så gott det går). Prata med din VC så ordnar han säkert det direkt för din orimliga arbetsbörda som ger dig sådan stress kommer förr eller senare leda till feldiagnoser och i synnerhet bränner du ditt ljus i båda ändar.
Tänk lite på dig själv för jag tänker på dig och blir orolig vilket jag normalt inte är. Kram!

2012-09-13 @ 21:07:55
Postat av: K

Känner igen mig alltför väl. Det är så lätt att fastna i duktighetsfällan och samla på sig alldeles för många timmars övertid som inte hjälper ett dugg mot den ständigt gnagande känslan av otillräcklighet och det dåliga samvetet kring att man borde gjort lite mer, pressat sig lite mer. Tyvärr är det ju så att man måste inse att för att kunna ta hand om andra måste man ta hand om sig själv. Man gör både sig själv och omgivningen en otjänst genom att inte lyssna på kroppen och själen. Det är jätteviktigt att sätta gränser, det gör en inte till en sämre läkare eller människa, snarast bättre. Någon som vill göra ett bra jobb och vet att för att kunna göra det krävs vissa förutsättningar i form av t.ex. ett lämpligt arbetstempo och lagom belastning. Jag är alldeles övertygad om att du är en helt fantastisk läkare, och även om det är värdefullt att få höra det från omgivningen måste du tro på det själv. Du duger ju alldeles kolossalt bra precis som du är! Och du är anställd på en utbildningstjänst, inte som arbetsslav, glöm för allt i världen inte bort det! KRAM

2012-09-14 @ 19:55:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0