Flickan & Fårfiolen

 

Jag hakade på några av AT-läkarna som planerar att vandra och tälta i helgen. Sen insåg jag att jag inte hade nån utrustning i Falun och att jag inte hunnit motionera på 4 veckor. Har nu tafflat ihop ett vildmarksset som alla kommer skratta åt. Jag kommer vricka fötterna i mina slitna ovattentäta kängor och bli lämnad i skogen och uppäten av en älg. Men skönt ska det bli. Luft! 

 

 

 Jag kom hem halvt död efter jobbet, såg detta på TV, och plötsligt var allt bättre.

 

Jag arbetar med en takt som gör att jag redan håller på att tappa kontrollen. En AT-läkare ska egentligen ha ca 17 pat/vecka som arbetsbelastning för att vi ska ha tid att läsa på, fråga äldre kollegor och känna att vi hinner tänka till. Jag räknade efter och såg att jag haft 47 patienter (!) samt ca 10 telefonuppföljningar förra veckan. 

 

Jag drunknar i uppföljningar som jag inte hinner med, har 9,5h i övertid och grät 1h igår efter jobbet för att jag snäst av en patient som pratade lite för mycket om sina sociala problem igår när jag redan var försenad, jag hade 30 patienter i signeringskorgen som väntade på att jag skulle ringa och meddela provsvar och vidare utredning som jag inte hann ringa. Tar med mig jobbet hem och funderar om det är en cancer som ligger dold i signeringskorgen som jag nu fördröjer diagnosen på. Känner mig otillräcklig för att jag inte orkar med trycket trots att alla i personalen säger att "jag är så duktig". Om jag säger ifrån att jag inte hinner, att jag inte kan klämma in en extra patient och skippa kaffet, kanske de inte tycker det längre. Bokar därefter in en av personalen på en mottagningstid som egentligen inte finns för att hon undrar om jag inte har någon tidigare tid än om 3 veckor i min fullbokade tidbok, för att vara snäll. Alltid så jävla snäll. Så snäll att jag snäst av en patient som kanske inte fått lätta hjärtat för någon på länge, bara för att jag själv inte sagt ifrån mig den orimliga arbetsbelastningen.

 

Efter tårar i ögonvrån på handledarmötet idag går min handledare till schemaläggaren med framtida krav för att jag ska orka. Fast det fullbokade schemat de närmsta veckorna är inte så mycket att göra åt.

 

Jag ringer på eftermiddagen (läs: efter arbetstid) upp en patient jag träffat veckan före för att följa upp och ge svar. Tror att hon ska vara arg att jag inte ringt tidigare, eller att jag missat något. Men hon avslutar stället med att tacka mig och säger att hon aldrig träffat en läkare som mig förut under hela sitt liv. Och att jag bara skulle veta det. Jag tackar med darrande röst och torkar bort en glädjetår ur ögonvrån.

Jag köpte en Gott&blandat igår enbart för att jag var sugen på saltlakritsbitarna som finns i den.

Påsen innehöll inte EN ENDA saltlakrits.

Vad är oddsen? Tack för det livets ironi.

Idag hade jag mitt första pass som akutläkare på VC. Tanken är att jag ska få 30 min per patient (dvs 5 patienter på ett pass), 30 min kafferast och en backup om det skiter sig.

Mitt antal patientbesök landade på 8st + 2 st telefonrådgivningar. Inget av dem var något enkelt som halsfluss eller urinvägsinfektion, utan typ "successiv andfåddhet" "diffus hjärtklappning" och "oklar buksmärta". Sånt man lätt klarar av på 15 min som AT-läkare.

NOT.

Hejdå kafferast. Hejdå lunch. Hej huvudvärk.