Flickan & Fårfiolen

Så var det dags igen för det årliga perversa pepparkaksbaket. 2009 års nykomlingar blev "Nekrofilen", "Tidelag med får" samt "Dalahästssex". Ett välkommet tillskott till samlingen.

Citat under kvällen:

Johanna: - "Förra året gjorde vi ju pipparkåken, men nu blev det bara en liten friggebordell."

Linda: - "Det här var det godaste underliv jag har ätit i alla fall!"

Kristin: - "Är det någon som ska ha vaginan?"
Johanna- "Nej, det är din, ät den du!"

Hittade en bild från förra helgens Lisa&Kristins bar-bus (nu när jag idkar s.k. "hemstudier").
Denna skylt hade vi i baren på snoffs-ekonom-backslick-jag-tror-att-jag-är-något-festen. Lätt värt att jobba bara för att få ha den, plus en lapp med "Pappas kort fungerar inte här".

Citat ekonomtjej när hon såg lappen:
"Men gud, jag som HAR pappas kort med mig. .. Men jag skulle ju aaaaldrig använda det på fest"

Idag när vi pratade om en hjärnoperation jag assisterade på (yes ni såg rätt, jag assisterade, sydde, knöt, brände och tog på en hjärna. yay!) yttrades dessa torra läkarskämten av mina kursare:

E (en lätt förståndshandikappad kille): "Du verkar ha lite Hjärnbrist. Jag ska kanske ordinera lite Duroferon"

F: "Du menar DURAferon?"





Ni som skrattar åt detta - Börja umgås med andra människor än läkarstudenter. Snarast.

Överläkaren vid fikapausen idag:

"Jo, vi har faktiskt lite diskrimination här på avdelningen. Kandidater får inte äta vårt franskbröd. *paus* ..Syster, har vi någon kandidatlimpa?"

Min syster när vi möttes i affären:

"Gud, jag höll inte på att känna igen dig. Du var så fin idag."


Tack.

Fattema: "Gud, det syns verkligen att ni (dvs jag och Johanna) är ass-buddies idag" (författarens notering: dvs att vi har samma stussmått. Något vi kom på under en tjejkväll som tog en obehaglig vändning i form av att vi började mäta allas rumpor spontant.)

Johanna: "VA? Jag som tyckte att Kristins röv såg läcker ut idag."

*lätt obehaglig tystnad eftersom johanna uppenbarligen spanat in mitt bakliga behag*

Johanna: "Ja..alltså..att den inte såg så stor ut."



Jag har efter noggrant övervägande valt att tolka det som en komplimang.

Det bästa med slöa dagar i skolan är att man kan underhålla sig med annat medan man lyssnar på hur man sjukskriver folk.

Sms-konversation under förmiddagen:

Jag: Ge tillbaka min väst. Tvätta den först om du besudlat den. tack.
"Det": Vill du verkligen ha tillbaka den? Jag tror inte tvätt räcker faktiskt.
Jag: Okej. Bränn den!
"Det": Jag vet inte om eld hjälper.
Jag: Av en ren händelse äger jag en atomklyvare. den kostar 30 000/min att triva. Men det är det värt för att fördriva denna styggelse från världen.
"Det": Jag vet inte om 'det' är att betrakta som materia. Snarare kraft. En atomklyvare funkar därför sannolikt inte. Magi kanske funkar. Eller blå eld.
Jag: Skit. Jag använde den sista blå elden till att förstöra fotot på dig i morgonrock med ett barn. Men ondskan i bilden var för stark.
"Det": Bilden utstrålade s.k. kärlek. det är svårt att förklara för en rutten, själlös spillra av ett miffo, men det brukar sällan betraktas som ondska. Blå eld är därför lönlöst. Västen däremot, det är ondska.
Jag: Jag är stolt! Äntligen har du en liten, liten gnista av hopp om att du är min jämlike, så du vågar ge igen. det skulle kunna anses som sött, om det inte vore för det faktum att du är en väldigt obehaglig person. Som njuter av min oskyldiga väst på ett obscent sätt. I skrivande stund troligen.
"Det": Du är som voldemort, du är ond för att du har delat din själ och fyllt horkruxar med ondska. Jag har nu befriat den stackars västen. Nu är det bara fem kvar.
Jag: Fan. Fast det förklarar ditt utseende, eftersom alla som nuddar mina horrokruxer drabbas av kraftiga förbannelser. Jag känner mig manad att be om ursäkt för tomma-förståndshandikappade-blicken-förbannelsen. Inte för att skillnaden blev så stor, men.
"Det": Hade jag inte vetat att du var anskrämlig redan innan så hade jag trott att det var för att du förstörde en av mina horrokruxar. Håret alltså. Jag hatar dig.


Men jag fick tillbaka västen i alla fall. Förpackad i den här: Åh. Humor!

En trött dag på jobbet sitter jag och min störda arbetskamrat och funderar på om vi egentligen är lämpade att prata med patienter överhuvudtaget, då vi båda kommer fram till att vi säger alldeles för många grodor. Efter en tids karriär inom vården och två somrar på psyket, alltså som personal, har jag insett att jag kanske borde börja tänka först och prata sen. Små smakprov på saker jag råkat säga kommer här nedan.

Åsikter och goda tips om min framtida karriär inom vården mottages varmt.

(Samtal med en patient efter att jag hört barnskratt inne på psykavdelningen, men inte sett var det kom ifrån..)
"Gud vilken tur att det var du som hade släktingar här på besök. När jag hörde barnskratt trodde jag att jag hade blivit galen och måste läggas in på psy.. *kall, obehaglig, lång tystnad*"

(Undersökning av pat med svår cancer på onkologen)
"Oj, förlåt, nu har jag jättekalla händer, hoppas du inte fryser ihjäl"

(När det ringer på bakdörren till psykavdelningen och jag öppnar och ser två nedgångna personer som luktar sprit... som senare visar sig vara anhöriga som ville besöka en patient inne på avdelningen.)
"Oj, hej, letar ni efter ingången till TNE (Tillnyktringsenheten)?"

Som grädde på moset frågar en patient idag om han kan få låna en liten skål. "Visst" säger jag käckt och börjar kvickt fylla den med ljummet vatten medan patienten och mina arbetskamrater bara stirrar på mig. "Eller jaha, du kanske inte vill ha vatten i den?!" säger jag när jag inser vad jag håller på med. Patienten bara fortsätter stirra på mig, nu med lite mer rädsla i blicken.

Det går utför.

"De vikarierande skötarna på psykkliniken"