Flickan & Fårfiolen

Det bästa med slöa dagar i skolan är att man kan underhålla sig med annat medan man lyssnar på hur man sjukskriver folk.

Sms-konversation under förmiddagen:

Jag: Ge tillbaka min väst. Tvätta den först om du besudlat den. tack.
"Det": Vill du verkligen ha tillbaka den? Jag tror inte tvätt räcker faktiskt.
Jag: Okej. Bränn den!
"Det": Jag vet inte om eld hjälper.
Jag: Av en ren händelse äger jag en atomklyvare. den kostar 30 000/min att triva. Men det är det värt för att fördriva denna styggelse från världen.
"Det": Jag vet inte om 'det' är att betrakta som materia. Snarare kraft. En atomklyvare funkar därför sannolikt inte. Magi kanske funkar. Eller blå eld.
Jag: Skit. Jag använde den sista blå elden till att förstöra fotot på dig i morgonrock med ett barn. Men ondskan i bilden var för stark.
"Det": Bilden utstrålade s.k. kärlek. det är svårt att förklara för en rutten, själlös spillra av ett miffo, men det brukar sällan betraktas som ondska. Blå eld är därför lönlöst. Västen däremot, det är ondska.
Jag: Jag är stolt! Äntligen har du en liten, liten gnista av hopp om att du är min jämlike, så du vågar ge igen. det skulle kunna anses som sött, om det inte vore för det faktum att du är en väldigt obehaglig person. Som njuter av min oskyldiga väst på ett obscent sätt. I skrivande stund troligen.
"Det": Du är som voldemort, du är ond för att du har delat din själ och fyllt horkruxar med ondska. Jag har nu befriat den stackars västen. Nu är det bara fem kvar.
Jag: Fan. Fast det förklarar ditt utseende, eftersom alla som nuddar mina horrokruxer drabbas av kraftiga förbannelser. Jag känner mig manad att be om ursäkt för tomma-förståndshandikappade-blicken-förbannelsen. Inte för att skillnaden blev så stor, men.
"Det": Hade jag inte vetat att du var anskrämlig redan innan så hade jag trott att det var för att du förstörde en av mina horrokruxar. Håret alltså. Jag hatar dig.


Men jag fick tillbaka västen i alla fall. Förpackad i den här: Åh. Humor!