Flickan & Fårfiolen

En trött dag på jobbet sitter jag och min störda arbetskamrat och funderar på om vi egentligen är lämpade att prata med patienter överhuvudtaget, då vi båda kommer fram till att vi säger alldeles för många grodor. Efter en tids karriär inom vården och två somrar på psyket, alltså som personal, har jag insett att jag kanske borde börja tänka först och prata sen. Små smakprov på saker jag råkat säga kommer här nedan.

Åsikter och goda tips om min framtida karriär inom vården mottages varmt.

(Samtal med en patient efter att jag hört barnskratt inne på psykavdelningen, men inte sett var det kom ifrån..)
"Gud vilken tur att det var du som hade släktingar här på besök. När jag hörde barnskratt trodde jag att jag hade blivit galen och måste läggas in på psy.. *kall, obehaglig, lång tystnad*"

(Undersökning av pat med svår cancer på onkologen)
"Oj, förlåt, nu har jag jättekalla händer, hoppas du inte fryser ihjäl"

(När det ringer på bakdörren till psykavdelningen och jag öppnar och ser två nedgångna personer som luktar sprit... som senare visar sig vara anhöriga som ville besöka en patient inne på avdelningen.)
"Oj, hej, letar ni efter ingången till TNE (Tillnyktringsenheten)?"

Som grädde på moset frågar en patient idag om han kan få låna en liten skål. "Visst" säger jag käckt och börjar kvickt fylla den med ljummet vatten medan patienten och mina arbetskamrater bara stirrar på mig. "Eller jaha, du kanske inte vill ha vatten i den?!" säger jag när jag inser vad jag håller på med. Patienten bara fortsätter stirra på mig, nu med lite mer rädsla i blicken.

Det går utför.

"De vikarierande skötarna på psykkliniken"