Flickan & Fårfiolen

Att gå på toa på X2000 är en lek med döden.

Efter två timmars kämpande med benen i kors blev jag, någonstans norr om Hudiksvall, tillslut tvungen att se mig besegrad av urinproduktionens oövervinneliga krafter. Jag sitter självklart i mitten av vagnen och får vingla bort som en fyllegubbe med ataxi mot "The chamber of death", a.k.a. tågtoaletten. Det tar en evighet. Tåget kränger till upprepade gånger så jag är nära att hamna i diverse emo-killars samt skäggiga, lönnfeta gubbars knä och får ursäkta mig generat.

Jag tar ett djupt andetag och kliver in på toan. En frän doft av urin slår mot ansiktet. Tåget kränger till igen. Jag finner plötsligt mig själv upptryckt mot spegeln och får en obehaglig, och oönskad, insyn i min ena näsborre. Jag spjärnar med benen mot handfat och dörr och försöker knäppa upp byxorna (Det här börjar likna en taskig porrnovell inser jag. Jag ber om ursäkt för allt eventuellt mentalt lidande detta åsamkar.). Tåget kränger till igen. Jag tappar balansen och tar ett steg framåt, farligt nära toalettstolen. Vattnet i toalettstolen skvalpar till nära kanten. Jag slipper få urinvatten på skorna. Lucky day.

Jag tittar tveksamt på "handikapp-handtaget" som finns bredvid stolen och överväger en svag sekund att hålla i det, men jag väljer livet. Mer akrobatik, som innefattar benens alla muskler samt en övermänsklig koordinationsförmåga, och mitt mål är uppnått. Tåget kränger till. Jag kastas in i väggen och slår i höften för att jag släppt händerna vid handtvätten. Lite vatten stänks på byxorna som avslutning så det ser ut som att jag kissat på mig.

Jävla tåghelvete.